Härligt flyttväder

Dags för avsked – igen

Igår fick Álvaro en jättefin tavla med foton på alla klasskompisar och på baksidan hade alla skrivit något. Jag började givetvis gråta där på skolgården, dels för att jag blev rörd av den fina presenten, men kanske mest för att jag blev så påmind om att nu är det dags igen. Dessa avsked, dessa uppbrott, vad de tär… Känner mig alldeles vemodig inombords varje gång jag tömmer en hylla eller stänger en fullpackad låda. Det känns sorgligt att lämna det här hemmet. Jag trivdes verkligen här och kommer sakna många saker. Förutom de vänner jag skaffat och min kära pinjeskog, kommer jag sakna gemenskapen bland barnen som bor här i vårt bostadsområde.   Fotbollsplanen där vi tillbringat oändligt antal timmar med Madrids skyline i bakgrunden. Att strosa runt i lummiga, pulserande Madrid med en latte i handen… Måtte det bli bra…

Besök och härliga dagar

Igår åkte min bror och hans son hem efter nästan en veckas besök. Som alltid fylls jag av en känsla av vemod när min svenska familj åker härifrån. Jag börjar fundera över mina val i livet. Varför jag, som är så familjekär, valde att bosätta mig utomlands. Funderar över om det hade varit bättre om jag stannat i Sverige, skaffat familj och levt där precis som de flesta andra har gjort. Men så vet jag innerst inne att jag inte skulle trivas fullt ut i Sverige, jag känner det när jag är där. Att jag inte riktigt passar in. Å andra sidan passar jag nog inte in helt och hållet någonstans, men det har jag liksom lärt mig att leva med 🙂

Mina tankar brukar i alla fall landa i känslan av tacksamhet för att jag får tillfälle att umgås med min familj på ett så speciellt sätt. När de är här är det ju semester och för det mesta blir det sol och bad, avslappnade luncher och sena kvällar med mycket prat och skratt. Det är ett annat, mer intensivt sätt att umgås och kanske inte så fel det heller när jag tänker efter…

 

Språkmoralen i botten

I eftermiddags var vi på playdate hemma hos en kompis till Mario. Pojkens mamma är från Belgien och pratar franska med sina barn och pappan är spanjor men pratar engelska med dem. Efter en stund märkte jag att barnen uteslutande kommunicerade på franska respektive engelska med sina föräldrar och jag var tvungen att fråga mamman hur hon burit sig åt. Jag tycker ändå att jag är ganska konsekvent och talar för det mesta svenska med barnen men ändå är det mycket sällan de svarar mig på svenska. Hon berättade att hon tack vare sin egen tvåspråkiga uppväxt (franska och flamländska) kunnat dra slutsatsen att det enda sättet att få dem att verkligen TALA båda språken är att helt och hållet utestänga det språket du inte vill att de ska prata med dig. Hon menar att förstå ett annat språk är ingen konst alls, men att faktiskt tala det är en helt annan historia. Hon berättade också att hon aldrig talar något annat än franska med dem, och svarar de på spanska låtsas hon att hon inte lyssnar. Språkbesatt som jag är kände jag mig ganska nere när jag kom hem. Det känns sorgligt att mina barn inte ser mitt språk som deras, det är inte naturligt för dem. Funderar på om det är för sent eller om jag ska försöka bli så där hård och konsekvent. Något jag sällan lyckats med i något annat…

Barnen hade i alla fall väldigt skoj och inga som helst funderingar över vilket språk de pratar, eller vad som är rätt och fel. Underbart.

 

Sextrakasserier

Det här med sextrakasserier och tjejers utsatthet verkar vara ett hett tema i Sverige och det skrivs mycket om det i diverse tidningar. Detta har fått mig att tänka igenom mina egna erfarenheter och jag kan dessvärre konstatera att det inte är någon särskilt munter insikt jag kommit fram till. Min första negativa upplevelse var när jag gick i ettan på gymnasiet och ett gäng killar började trakassera mig. Vad som från början verkade vara ganska oskyldigt med busringningar och rop efter mig på gatan, ledde snart till förföljelser och hot och slutade med att en killkompis blev nedslagen efter att ha gått emellan när de försökte tvinga med mig hem efter ett skoldisko. Denna period har rotat sig så hårt i mig att jag avskyr Växjö och i många år efteråt gick jag omvägar för att slippa gå förbi de platser där jag visste att de brukade hänga.

Nästa incident var på en fest, också under gymnasiet. Jag blev plötsligt inlåst på toaletten tillsammans med två killar, varav en var en klasskompis till mig och tack och lov så förståndig att han lät mig komma ut, efter att först ha klämt lite här och där…

Sedan var det Stuttgart. En kille som från ingenstans hoppade på mig inne på tågstationen. Jag försvarade mig med ett paraply och en kraft jag inte visste att jag hade.

Och så kom jag till Sevilla. Blottarnas stad. Jag kan inte minnas alla gånger jag blev utsatt för blottare. De fanns överallt, promenerandes nere längs floden, bakom buskar i parken men den värsta var den som stod och väntade in mig i en hiss, mitt inne i centrala Sevilla, på ett Internetcafé. Han var kostymklädd och snygg minns jag och jag kan inte exakt säga vad som fick mig att välja trapporna istället för hissen, jag bara kände att något inte stämde. Och så plötsligt kände jag hans hand på min arm i ett försök att dra ner mig från trappan och då såg jag vad han så gärna ville visa upp för mig. Så makalöst äckligt och sjukt.

För att inte nämna alla de gånger jag blivit tafsad på och öppet kommenterad på otaliga uteställen här i Spanien. Eller byggarbetarnas visslingar och snuskiga förslag. För offentligt bruk helt enkelt.

Men det jag tycker är värst är ändå hur jag upplevt detta under alla år. Som något som man som tjej ”får stå ut med”, att det inte togs på allvar. Som om det var MIG det var fel på. Jag vet att jag brukade skoja om att jag hade en lapp i pannan och alla bortförklarade dessa incidenter med att det ju var naturligt; en lång, blond svenska i södra Spanien. Klart att folk tittar. Ja det kanske. Men visst har det satt sina spår och jag kan fortfarande känna mig observerad och nästan lite smutsig, även om det säkert inte ens är någon som tittar längre…

 

Lat men smart

Ibland påminner Álvaro om en lat tonåring. Man får verkligen tjaaaata på honom för att han ska hjälpa till eller göra någonting överhuvudtaget. Idag tvingades han att duka av bordet och jag kunde inte låta bli att skratta åt hans smarta uppfinning för att slippa gå i onödan.

 

Parque Warner

I lördags var vi på nöjesparken Warner som ligger utanför Madrid. Jag är inte alls något fan av sådana ställen men måste ändå erkänna att det är ganska storslaget. Oändligt stort och vääääldigt påkostat, men så är det ju också långt ifrån gratis att gå in. Det påminner en hel del om Universal Studios i USA fast det är mer fokus på själva åkattraktionerna. Jag är jättemesig och gillar inte alls att åka sånt där men Álvaro är otroligt tuff. Han åkte allt han fick åka och lite till. För vissa attraktioner var han för liten men då försökte han ändå och ibland släpptes han igenom. Själv blev jag nästan illamående av att bara filma alltihop. Mario kommer nog bli som jag, det enda han kunde tänka sig var en liten bil som gick runt i samma spår hela tiden. Där tillbringade vi nog halva dagen, han och jag.

På torsdag får vi besök av min bror och hans son som är 8 år och jag gissar att det blir en hel del liknande aktiviteter under deras vistelse här. Och med tanke på att vi bara har tre veckor kvar i Madrid är det ju bra att vi utnyttjar tiden till fullo 🙂

Den där tiden

Så fort den går, tiden. Efter skolan var vi hembjudna på poolhäng hos en klasskompis till Álvaro. Två kaffe, en chokladkaka, ett trevligt samtal på en gräsmatta och fyra russinliknande barn senare sneglade jag plötsligt på klockan lite så där i förbifarten. Hon var halv 9…

Hem

Det kändes som att komma hem när vi kom fram till El Puerto. Allt är så bekant, så korta avstånd, så familjärt. Vi njöt för fullt av stranden och god mat men framför allt av goda vänners sällskap. Oj, vad jag hade saknat just det! Att sitta och babbla med Anna över en lunch eller hemma i hennes trädgård medan barnen spelar fotboll i gräset. Dricka ett glas (eller tre) rosé med Betty medan våra barn sitter och fnittrar och tittar på film. Och det spontana! Det blir som det blir, och det blir bra! Här i Madrid har jag varit med om föräldrar som planerar in ”playdates” en månad i förväg. Så går det inte till i El Puerto… Tyvärr fick Mario ont i örat vilket lade lite sorti på den sista dagen men det var tre jättenöjda och jättetrötta personer som klev av tåget på Atocha igår. Nu ska jag försöka njuta av den sista månaden i Madrid. Tiden går väldigt fort…

 

 

Mot El Puerto

Borde egentligen sova så här dags men är lite uppskruvad inför morgondagen. Då ska Mario och jag åka tåg ner till El Puerto för att hämta den äldre brodern som är där och hälsar på sin pappa, som numera jobbar på amerikanska basen i Rota, och samtidigt passar vi på att ta lite semester och njuta av stränder och sol. Dock ska det regna på lördag men om någon kan tänka sig att ta hand om mina barn skulle jag behöva precis det. En regnig lördag, en bra bok och något gott att tugga på. Och det skulle inte göra mig det minsta att det regnade… Ska även träffa lite kärt folk (och hund!) vilket jag verkligen ser fram emot. Återkommer med bilder därifrån. Det här blir sista resan ner innan flyttlasset går – IGEN! Den här gången tillbaka till där allt började – till huset i Jerez…